Selina

Syskonen Maurice och Selina kommer från det kommunala dödshägnet i Cluj som på rumänska heter ecarisaj. Det är en vedervärdig plats där många själar tappar sin gnista även om hundarnas fysiska kropp lever kvar som fångar i de små, smutsiga kennlarna. Ecarisaj är en form av ”soptipp” fast för hundar, för att hålla samhället rent och fritt från gatuhundar så tas de istället in här där de sedan glöms bort tills de självdör. I många andra ecarisaj har de som policy att de avlivar de stackars hundar som inte hittat ett hem inom fjorton dagar, för att göra plats åt nya arma själar som inget velat ha. I Cluj gör de däremot inte det så vissa hundar kan sitta där i åratal innan de får komma där ifrån, vi försöker så ofta som möjligt åka dit och plocka ut så många hundar som vi har plats åt hos oss. Det är också pga platser som ecarisaj som vi kontinuerligt och hårt jobbar på med vårt kasteringsarbete eftersom desto färre hundar som föds in i oönskade liv desto färre hamnar i ecarisaj och på sikt kommer dessa platser förhoppningsvis att upphöra.

I augusti 2020 plockade vår kära djurvän Călin ut Maurice och Selina därifrån då det var tydligt att de inte mådde bra och behövde få komma till en trygg och kärleksfull plats. Călin tror utifrån deras rädda beteende som de uppvisat att de med all sannolikhet har fått utstå misshandel under sina korta liv. De kommer att kräva tålamod och förståelse från rätt adoptör, under tiden så kommer vår Călin att fortsätta sitt arbete med att socialisera dem, men ett hägn erbjuder ändå alltid begränsade möjligheter, och att de naturligtvis ska komma till hem som bor lugnt till och som har tiden. De upplevelser som de gått igenom i så unga år sätter märken i en skör själ för lång tid framöver. Bara för de är unga betyder inte de att de glömmer bort känslan av hårda och arga slag mot sina små, försvarslösa kroppar. Den rädslan och förvirring som uppstår i att inte veta vad som sker och varför inte deras mamma som ska skydda dem från allt farligt inte är där med dem. Hjärnan minns alla känslor som uppstår i detta traumatiska ögonblick och kroppen minns hur det är att gå från att ligga trygg nära mammas varma kropp till att sedan ligga i en kall cell i ecarisaj. Den separationen är hjärtskärande och ingenting som man glömmer i första taget, ett utav ens första minnen här på jorden är av kretsat kring rädsla. Trauma sätter sina egna ärr i själen. Selinas blick i bilderna är mer talande än alla ord i hela världen, de är verkligen en spegel in till själen och bevittnar om den sorg och rädsla som finns inom henne. De som hävdar att djur inte kan uttrycka känslor kan inte ha mindre fel, eftersom Selina tydligt uttrycker sina.

Även om de kommer att läka från detta och får lära sig hos oss att det finns människor som vill dem väl kommer de nog aldrig att glömma detta trauma som de varit med om. I rätt hem kommer de att få chansen att leva som vilka hundar som helst så länge man har kärlek, tid och tålamod. Att få äran att vinna en av dessa sötnosars förtroende och få guida dem till att bli självsäkra individer är något av de mest fantastiska resorna man kan göra ihop med en hund. Det är något ödmjukt och kärleksfullt som skapar ett otroligt band till sin hund. Vi vet inte vad de är för raser i henne, troligtvis är hon en blandras över flera generationer och därför vet vi inte heller hur stor hon kommer att bli som fullvuxen. Finns det någon där hemma vars hjärta slår lite extra slag för de som blivit utsatta för hemskheter och som har den tid och tålamod som behövs för att guida antingen Maurice eller Selina till att bli de livsnjutande och självsäkra individer som de har potential till att bli?