Berättelser från våra adoptörer

Helene Isabelle Eldh

Vi såg en liten söt valp på hemsidan som vi föll för direkt. När hon väl kom ut ur transporten så var hon så rädd och hon var inte en liten valp längre. Hon var någonstans mellan 4-5 månader och lika ostadig som en älgkalv. Vi blev lite chockade när vi insåg att hon kanske inte var som vi tänkt oss. Hon var en stor dam, mycket större än vad vi tänkt men hon behövde oss verkligen.

Hon tog båda våra hjärtan med storm så fort vi kom hem. I början var hon rädd och tyckte att allt som rörde sig eller lät var läskigt. Men nu bara några veckor senare så är hon den mest ödmjuka och lugna valp jag träffat.

Jag är så tacksam över att hon har kommit in i våra liv, hon ger oss så mycket kärlek varje dag och alla som möter henne blir stormförälskade. Hon är otroligt klok och lättlärd och hon imponerar på oss varje dag. Att adoptera en gatuhund känns så bra i hjärtat och Paloma krossar alla fördomar som människor kan ha mot gatuhundar.

Vi är så stolta över henne och hennes stadiga utveckling. Från en rädd liten hund till en modig och nyfiken individ. Vår fina Paloma, hon är bäst!

Paloma

Sia f d Asia njuter för fullt

Moa Rörström

När vi först såg henne på hemsidan så visste vi, det var hon. Hon som skulle bli en del av vår familj. Sia hittades påkörd i ett dike med ett brutet bakben och som inte det vore nog hade hon tidigare fått sin svans och sina öron kuperade.

Hon växer för var dag som går och hon ger oss gränslöst med kärlek. Trots sin knaggliga start i livet ser hon alla människor och hundar som lekkamrater, är fantastisk vid möten och tackar inte nej till gos. Vi har fått den bästa tänkbara livskamraten och är så glada att vi valde att adoptera Sia. Med henne är varje dag ett äventyr!

Hanna Forsberg

Den 9 september 2018 fick jag för första gången träffa den otroligt sköra, rädda och vackra Luna. Hon var så rädd att hon inte vågade äta av de goda köttbullarna jag hade med mig, men hon slickade försiktigt på mina händer. Det syntes att hon hade nerverna på utsidan, och undrade vart i hela friden hon hade hamnat. Luna var en väldigt försiktig och rädd hund. Hela världen var otäck. Den enda platsen som var trygg var i min säng, tätt intill mig. Denna fantastiska hund började dock sakta men säkert att lita på mig och anpassa sig till livet i Sverige. Luna förstod tillslut att människor inte vill henne illa, att cyklar och bilar bara åker förbi utan att vilja attackera henne. Jag tycker att det är helt otroligt att hundar som Luna anpassar sig så fort, det enda hon någonsin upplevt innan livet med mig var hägnet.

Jag är uppväxt med hund, och självklart är det helt fantastiskt och mysigt att köpa en svensk valp, som redan är van vid den miljö som är här i Sverige. Jag skulle dock vilja påstå att adoptera en hund är en helt annan upplevelse. Den kan såklart vara svårare, och mer frustrerande. Men framförallt så är det helt underbart då det band man knyter mellan hund och människa blir starkare än något annat band. Att tillsammans påbörja en kärlek som kommer räcka livet långt, att överkomma rädslor och bygga upp varandras självförtroende. Trots de svårigheter som varit kommer jag ALDRIG ångra det val jag gjort. Luna är mitt livs kärlek och hon är mitt allt. Jag är så otroligt tacksam till Hundar Söker Hem, och även Luna som gett mig en chans till att bli hennes hundmamma. Att få se henne växa har varit något av det mest underbara som hänt mig.

Luna f d Priscilla

Emma och Vanessa

Emma Hewitt

Att adoptera Vanessa har varit en av de bästa beslutet som jag någonsin fattat. Att få äran att vinna denna tjejs hjärta och tillit och få chansen att få följa hennes utveckling från att vara osäker på omvärlden till att fånga dagen med självsäkerhet. Jag är själv adopterad och har vunnits livets lotteri med att få hamna just hos mina älskade föräldrar. Så fort jag såg Vanessa på Hundar Söker Hems webbsida kunde jag inte få henne ur mina tankar, jag fick en stark känsla att det var henne eller ingen alls. Jag ville se om jag kunde få möjligheten att ge just henne det bästa hundlivet jag kan eftersom jag vet hur fantastiska adoptioner kan vara. Jag har älskat djur och varit omgiven har djur hela min uppväxt för mig har det inte funnits ett uns av tvekan att inte ha fyrbenta familjemedlemmar runtomkring mig men detta var första gången jag adopterade ett djur och jag ångrar inte att jag gjorde det. Att få vara en del av Hundar Söker Hem-familjen och ha stöd därifrån är något som jag uppskattar enormt mycket.

Jag har lidit av en depression och även om allt är bra nu så finns det vissa dagar som fortfarande är knepiga. De dagarna då jag inte orkar kämpa för min egen skull så är jag glad att jag har Vanessa där som buffar på mig med nosen och vill leka, då kan jag kämpa för hennes skull tills allt är okej igen. Jag är så oerhört tacksam över att ha Vanessa mitt liv. Detta är Vanessas hjältesaga och lyckliga slut, jag är bara en bikaraktär men jag är så glad att vi hittat varandra och har fått det speciella bandet som man bara kan få med en hund. Jag har alltid sagt att hundar är lycka i konkret format men har inte helt insett vidden av hur sant det faktiskt är förrän nu.

Martina Gnewski

Jag och min sambo adopterade Tilly i juni 2016. Vi såg foton och en film på Tilly, och när vi sen läste berättelsen på hemsidan så visste direkt att hon var rätt hund, och när jag sedan inte kunde sluta tänka på henne så bestämde vi oss för att adoptera. Det beslutat är utan tvekan det bästa vi gjort!

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg henne, hon var stressad och flämtande i sin lilla bur. Det är svårt att föreställa sig vad hon gått igenom, och den första tiden hemma var hon väldigt tyst och gjorde nästan inget väsen av sig alls. Hon var osäker och stressad men samtidigt extremt tillgiven, och hon gjorde stora framsteg hela tiden. Så småningom började hon visa mer av sin personlighet och med tid och tålamod är hon idag en lycklig liten hund med en mycket stark personlighet. Hon är väldigt älskad av alla som känner henne och lämnar verkligen ingen oberörd. Hon är min bästa lilla vän!

Tilly full av bus

Ammi vilar i mattes knä

Susanne Karlsson

Den där Lördagen i Augusti när jag skulle hämta Amalia var full mitt huvud fullt av frågor, hur skulle detta gå? Skulle hon trivas? Vad hade hon i sitt bagage? Skulle jag klara av detta? Det var många tankar som virvlade i huvudet. När jag till slut kommit ner till Malmö efter en lång resa så hade jag inte kört fel en enda km och jag kom ner i god tid så jag försökte jag sova en liten stund inför min långa resa hem igen.

Så småningom så började alla samlas, där var de som skulle hämta sin nya familjemedlem och alla representanter för föreningen. Det var en spännande samling trevliga människor med troligen samma pirr i magen som jag hade och massa frågor och förväntningar. Till slut kom då äntligen transporten och pälsklingarna började ges ut till sina nya hussar och mattar, de flesta var så glada och nyfikna men också undrande, stackars krakar vilka funderingar som säkert snurrade i deras små huvuden vad händer nu? vart ska jag? får jag mitt för eviga hem? hur är mina nya människor? hur ska jag bete mej? Tänk att möta alla dessa okända människor och lastas in i en annan bil igen
Sedan började den långa resan hem med min nya familjemedlem, Amalia, som heter Ammi nu, först skulle vi vi lämna av en annan hund som fått lift med oss, sedan ytterligare några mil innan hemkomst. Men allt gick bara så bra, nästan lite för bra så tankarna började snurra runt hos mig och jag undrade om det verkligen kan gå så här lätt? Hur kan det vara möjligt? Jag hade väntat mej en livrädd stackare som inte visste varken ut eller in och som skulle få gå kopplad med dubbla halsband/sele i månader kanske resten av sitt liv. Men inte Ammi inte, hon var och är en trygg, social, lättlärd och på alla vis en underbar hund som efter knappt en månad i sitt nya hem går lös för det mesta tillsammans med sina fyrbenta kompisar. Hon springer som en tok i skogen, kommer på inkallning och är nog den gladaste och lyckligaste hund i världen.

Slutsatsen av att ha adopterat en gatuhund är att det är nåt av det bästa jag gjort. Bara tanken att jag har hjälpt en hund till ett lyckligt liv, det värmer i hjärtat och jag kommer att göra det igen framtiden. Jag inte så naiv att jag tror att alla hundar är lika trygga och lättsamma som min Ammi, men hur de är det blir en senare historia.

Jag vill rikta mitt varmaste tack och den största beundran till alla som gör detta fantastiska jobb med dessa utsatta hundar så de får ett bra och drägligt liv, jag älskar er till månen och tillbaka! Kämpa på Hundar söker Hem, ni får all eloge och stöttning från mej för ni gör ett sånt fantastiskt jobb så ni anar inte!

Varma kramar från Susanne och en lycklig Ammi

Millie

Julia Grönqvist

I februari för fem år sedan kom Millie till oss. Exakt vad det skulle komma att innebära, förstod jag inte då. Jag har alltid älskat hundar. Att vi skulle skaffa hund var förvisso inte tanken. Tills jag såg en bild på Millie. Av en ren slump hamnade jag på Hundar söker Hems hemsida. En vecka senare hämtade vi Millie. Jag minns hur jag stod med en påse skivade köttbullar och tänkte ”Hoppas hon tycker om mig, hoppas hon tycker om mig.” Och om hon gjorde. Denna ljuvliga lilla varelse. Som måste varit med om så fruktansvärt mycket under sitt första år i Rumänien. Exakt vad Millie råkat ut för vet jag inte, men hon är blind på ett öga, och hon var svårt skadad och har fått amputera ett bakben. Ändå, har jag aldrig behövt kämpa för att vinna hennes kärlek. Kanske är jag partisk, men jag har aldrig träffat en hund som Millie. Jag tror att det knyts ett band utöver det vanliga. Ni andra som adopterat, vet att när man möter sin hunds blick, så vet den. Det finns ingen som är så tacksam som en hund som levt på gatan och blivit inplockad i värmen. Så många gånger människor sagt till mig att det är tur att Millie har oss, att vi är fina som tog emot henne. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Samma vecka vi fick Millie plockade jag fram dammsugaren, hon hukade sig genast, och fortsatte göra det varje gång man plockade fram en kvast, ett skohorn, en pinne… och jag förstod att hon måste ha blivit slagen. När min man (eller andra män) närmade sig henne morrade hon. Barn var hon rädd för. Idag, några år senare ser livet annorlunda ut. Hon delar numera vardag med en soon to be treåring, som för övrigt är en av hennes bästa vänner. Och ni kan ju luska ut vad det innebär att vara bästis med en treåring, lite tjuvnyp och bus ingår. Det finns inte en tillstymmelse till oro, rädsla eller ångest hos Millie idag. Hon lever det liv alla hundar förtjänar att leva – högt älskad och i en bekymmersfri vardag. Millie lever numera livet på landet i ett hus med trädgård (som hon vaktar mot inkräktare så som kaniner, fåglar, grannar eller katter, allt förutom detta går bra.) På somrarna kan hon rulla sig i sanden vid sommarstugan. Hon följer oss vart vi går, och är med oss alltid. På dagarna är hon med mig på mitt kontor, prinsessan på ärten kallar jag henne, hon har legat på en liten filt under mitt skrivbord och suckat förnöjt när jag jobbat, varje dag, i fem år. Ja, man kan väl säga att vi trivs ihop, jag och min Millie. Jag vet alldeles säkert att jag alltid kommer vilja ha hund, men jag vet också att jag aldrig kommer att hitta någon som Millie igen. Jag rekommenderar alla att adoptera en hund, inte bara för hundens skull – utan för sin egen. Livet blir så fantastisk med en gatuhund vid sin sida!

Linda Carlsson

”Jag adopterade Riley i slutet på juli 2016. När Riley kom till Sverige så kändes allting så självklart från första stund, som om det var meningen att vi skulle föras samman. Det som stod om Riley på Hundar söker Hems hemsida stämde verkligen klockrent med hur hon var när hon kom till Sverige. Hon anpassade sig snabbt i sitt nya hem och nya rutiner och har fungerat toppen med vuxna, barn, katter och andra hundar. All kontakt med Hundar söker Hem före, under och efter adoptionen har fungerat jättebra, allt har gått otroligt smidigt och alla har varit så otroligt hjälpsamma och trevliga. Trots en hel del fördomar från andra så kommer jag aldrig att ångra mitt beslut att adoptera Riley från Rumänien. Detta är helt enkelt det bästa jag har gjort och i framtiden kommer det definitivt bli en till hund från Hundar söker Hem.”

Linda med Riley

Evelina med Madison

Evelina Ruthberg

”Jag och min make adopterade våran underbara tik från Hundar söker Hem 2016 /4/3. Vi var så klart fyllda med känslor när Hundar söker Hem ringde oss och pratade en stund sen sa ”vill ni ha henne?” Vi sa ja direkt sen hoppade vi upp och ner i soffan av lycka! Vi ville ha en familjehund som skulle uppskatta skogs promenader och agility . Medans vi väntade på stora dagen att få hämta hem henne från Arlanda så var vi med på deras facebook-grupp för oss som väntar på våran pälskling. Gemenskap var underbar och bemötandet från Hundar söker Hem var lika så. Det är väldigt proffsigt arbetat av volontärer hur dom sköter allt och hjälper dig med det du behöver hjälp med! När vi satt på ett litet café på Arlanda och väntade på henne så kunde jag knappt sitta still! Sen kom dom och en liten räv liknande vovve slänger sig i famnen med så mycket kärlek. Maddison är en familjehund rakt igenom men ingen agility vovve då hon är lite för klumpig haha men det gör oss inget alls! Vi hittar på andra saker som passar henne bättre. Det är en del jobb då hunden du får inte är rums ren och kan ha rädslor man inte vet om. Så ta det lugnt fram och få din hund att lita på dig så lägger sig allt annat på plats med tiden:)! Att adoptera Maddison var det bästa vi har gjort och vi är så tacksamma mot Hundar söker Hem som flög våran älskling rakt in i våra hjärtan.”

Berättelse från Anna-Karin Dahlkvist som adopterade en gammal hund

”Jag får så många frågor och undringar om varför vi skaffade Babben. En gammal gatuhund från Rumänien med en uppskattad ålder på 8+. Den kan ju dö vilken sekund som helst fick jag höra. Jo, visst är det så, men det var just det som fick oss att välja just en senior. Att få låta en gammal hund få leva sina sista år i total kärlek med allt vad det innebär. Att äntligen få känna värme och trygghet, aldrig somna hungrig och slippa få stryk av andra hundar just bara för att man är gammal och saktmodig. Babben anlände från Hundar söker Hem för snart 3.5 år sedan. En liten mager tanta med de mest bedårande ögon jag sett. Ett litet väsen som lyftes över i mina armar. Det var som att hålla ett litet barn i famnen. Hon satt skakade i min famn hela vägen hem och jag tror eller vet att det var då vårt starka band knöts. Väl hemma smög hon runt och nosade med svansen klistrad under magen. Vi hade ju inte en susning av vad denna äldre dam varit med om. På Hundar söker Hem visste man inget heller då man hade hittat henne på det kommunala hänget och insett att denna lilla damen inte hade det lätt. När jag satt där på golvet i köket med mina köttbullar denna första dag och hon vänder sitt lilla grånande ansikte med bedårande ögon emot mig så brast det. Lilla älskade hund! Vad i herrans namn har du varit med om och vad har du fått genomgå i ditt liv? Hur kan någon ens komma på tanken att överge dig? Blev du för gammal för att utföra arbetet eller var du helt enkelt en börda? Hon vill vara alla till lags så att det gör ont i mig. Hon besitter en vishet som är så stark att man häpnar och hon är godheten själv. De som en gång träffat denna dam frågar ALDRIG varför man skaffar en gammal fd gatuhund. De VET varför man gör det. Så Tack älskade gamla Babben för att du berikar vårt liv och Tack för att du öppnat vårt hem och våra hjärtan för framtida gamla gatuhundar för helt klart blir även nästa gatuhund en senior.”

Babben