Kärleken till en gammal ärrad hund

25 januari, 2020

Fina Ninni.

Hon anlände Sverige i november 2018. Lite fundersam var jag över att ta mig an en äldre tik, hur skulle det fungera? När jag stod och väntade på henne, och såg denna smått stelbenta och något runda tik, med dåliga tänder och ovilja att ta sig in i bakluckan komma, så funderade jag än mera. Vasile fick lyfta in henne i min bil, en människa hon litade på.

Vi åkte hem……
Där började en fantastisk resa. Från hennes första kliv på hal parkett med stela bakben, till att ha sin ergonomiska upphöjda säng nästintill min. Hur Ninni hjälpte till att fostra b la en Rottweiler valp, agera vägvisare i hyfs och fason. Hur vi tillsammans utforskade hennes ärr och rädslor. Hur kom det sig att när vattnet kokade på spisen så sprang Ninni och gömde sig?
Var kom alla dessa ärr ifrån, runt nacke och ryggslut?

Hon lät mig godmodigt utforska hennes värld, en värld jag trodde mig kunna allt om. Jag har ju haft rescues tidigare, haft hundar i 30 år och rätt säker på mitt kunnande.
Men Ninni gav mig en annan dimension, en mera ödmjuk hållning, inte lika mekanisk och självsäker, utan mera som en stillsam dans, hon visade och jag följde, å jag har nog aldrig tidigare insett hur lite jag egentligen förstått.

Ninni fick mig att värdesätta de små tecknen på tillit, den underbara lyckan av att se henne lös, rullandes i skit. Hon var lycklig och mitt hjärta var än mera så. Hon lärde sig att uppskatta bilåkande, satt i baksätet, med nosen lite ute, sniffade efter dofter bara hon uppfattade. Hon blev tjenis med surgubben under som stack åt henne godis, och fastän det var kattgodis dög det. Vi bodde på hotell, pulsade i snön, fostrade valpar och flyttade till markplan. Ninni fick sin egna uteplats, låg där nedgrävd i jord, å hon njöt.

Så hände något, det gick så fort, jag var inte beredd. Ninni tappade kondition, blev något mera svullen om magen, drack mera. Helgen gick, kände på mig att något var tok, men Ninni låtsades som inget. Vi gick till brevlådan, där lade du dig ner och jag blev skiträdd. Men vi förstod båda… Jag körde fram bilen, för att du skulle slippa gå, för att inte bära dig och göra dig illa.
Öppnade bakdörren, väntade… Du reste dig sakta, gick in genom bakdörren på bilen, orkade inte upp i baksätet, så där fick vi hjälpas åt. Väl hos veterinären fick vi veta att ditt fina och godmodiga hjärta hade svårt att cirkulera runt blodet och det påverkade din andning, det samlades vätska i din buk och dina lungor.

Där och då höll vi tass, du och jag Ninni, för sista gången.

Hade du inte kommit in i mitt liv, lärt mig se det fantastiska i det lilla, uppskatta det man tar för givet, ja då hade det slutar där. Men nu kom du Ninni och visade på att jag fortsatt hade så mycket kvar att förstå och utforska, så med det arvet från dig, öppnades dörren för ytterligare en senior.
//Adoptören Pela Jerochin

Dokumentären ”Älskade smuggelhund”

Dokumentären ”Älskade smuggelhund”

Har ni också sett den omtalade dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Den skildrar en hemsk värld av valpfabriker och ledsna och besvikna människor som tagit sig an en ny livskamrat. Eftersom den här dokumentären gripit tag i många så tänkte vi informera om hur det går...

läs mer
Ett minne för livet

Ett minne för livet

Den 6 augusti, några månader efter att ha funnit ”Hundar söker Hem” på facebook, bar det av till Cluj, Rumänien. En plats som jag aldrig hade hört om tidigare, men som jag skulle komma att tycka om väldigt mycket. Flygturen blev omständlig och det enda jag ville var...

läs mer
Att vara veterinärvolontär

Att vara veterinärvolontär

Under 2 veckor i slutet av maj var jag på Hundar Söker Hems hundhägn i Cluj, Rumänien, för att hjälpa till och samtidigt få praktisk erfarenhet. Tidigare under mitt lediga år från veterinärutbildningen i Köpenhamn hade jag jobbat inom vården och varit ute på resor,...

läs mer