Ett minne för livet

22 augusti, 2019

Den 6 augusti, några månader efter att ha funnit ”Hundar söker Hem” på facebook, bar det av till Cluj, Rumänien. En plats som jag aldrig hade hört om tidigare, men som jag skulle komma att tycka om väldigt mycket. Flygturen blev omständlig och det enda jag ville var att få komma fram. Men dagen efter var det äntligen dags! Jag blev hämtad av fina Vasile som körde mig till hägnet i Suceagu.

Första dagen var överväldigande; så mycket intryck på samma gång. Hundarna visste inte vem jag var och många skällde, samtidigt som många trånade efter uppmärksamhet. Det var lite av en chock att komma innanför grindarna då jag förväntade mig ett mycket större område för de 100+ hundarna jag hade hört om. Det var även med stor sorg jag såg alla dessa hundar instängda bakom galler, liggande på stenar eller betong. Vi är ju inte vana vid detta hemma i Sverige. Men jag skulle komma att få se att dom som arbetar här gör allt de kan för de här hundarna och att de verkligen hamnat på rätt plats. Tankarna snurrade dock regelbundet; hur kan folk bara överge sina hundar sådär? Hur kan de se små valpar i ögonen och bara lämna dom i ett dike mot sitt öde? Hur kan de ta valpar från mamman och lämna dom i soporna på gatan? Jag kommer aldrig förstå..

Sen fick jag träffa Christina, en fantastisk och engagerad kvinna, som visade mig runt och berättade vilka hundar jag inte fick hälsa på av säkerhetsskäl. Hon blev lite av en ”extra-mamma” under min vistelse där. Otroligt go och omtänksam. Hon visade mig även den idag namngivna P-kullen, som vi kallade för björnungarna. Dessa 5 underbara valpar, som gömde sig bakom sina hus så fort man öppnade grinden, ville Cristina att jag skulle spendera lite extra tid med. Efter några dagar kom de istället springande fram till grinden. De hälsade, lekte och bet i allt som valpar gör. Känslan av att få se hundar utvecklas på det här sättet var nog det bästa med hela resan. Men det var också bl.a. det som skulle bli mest ledsamt när man åkte hem; att lämna de man hade fått en fin kontakt med.

Hundarna fanns inte bara i hägnen runt huset, utan även huset var fullt med hundar. Cristina och hennes kollega Ildi var bl.a. ansvariga för att alla dessa hundar kom ut på gården några gånger om dagen. Giovanni och hans två andra manliga kollegor var ansvariga för att hålla hägnen rena och se till så att hundarna fick mat och vatten varje dag. Det var även dom som assisterade mest när något skulle göras med de rädda hundarna.

Vaccinationer och avmaskningar var det Alina som hade full koll på. Hon kunde namnen på varenda hund och dennes historia. En otroligt fin människa som gör allt för djuren samtidigt som hon försöker sköta sitt vanliga jobb. Hon jobbar ständigt och har sällan någon fritid. Av henne fick jag en burk med kalciumtabletter som valparna skulle få varje dag, eftersom dom inte alltid har tillgång till det bästa fodret.

De kommande dagarna handlade mycket om att socialisera valparna. Ofta ville man vara överallt samtidigt och fick dåligt samvete när man lämnade någon för att gå till någon annan. Men man kunde ju inte göra mer. Den känslan lättade när två andra fantastiska volontärer kom till hägnet efter några dagar. Tillsammans fick vi träffa veterinären Andra som kom till hägnets klinik några dagar i veckan. Där fick vi se på när hon kastrerade hundar och katter på löpande band, både från hägnet och utomstående. Det är en del av Hundar söker Hems arbete i de ständiga sterilisationskampanjer som pågår med målet att minska antalet gatuhundar/katter. Andra är en fantastisk kvinna med stort hjärta! Hos henne fick vi bland annat hjälpa till med att klippa klor och trimma slitna och förstörda pälsar efter kastreringarna (på de som var svåra att hantera i vaket tillstånd).

En hel dag spenderade vi på Ecarisaj, det som också kallas för dödshägnet. Den här platsen var en upplevelse för sig. En anställd berättade att dom vid tillfället hade ca. 350 hundar. Känslan jag fick där var att jag hade kommit till ett fängelse; flera rader av hus och galler. Hundar som hade låsts in för att dom hade blivit födda på gatan till följd av människans oaktsamhet, eller bara lämnade för att ingen ville ha dom längre. Vissa hundar var glada och sökte uppmärksamhet, vissa satt inklämda i ett hörn av rädsla och andra var väldigt aggressiva. Har de tur blir de uttagna av organisationer och/eller adopterade, men många hundar sitter här i flera, flera år. De blir inte direkt varsamt behandlade eller får någon positiv kontakt med människor. De bara sitter där i sina hägn dag in och dag ut. Vissa såg helt uppgivna ut och andra sprang fram och tillbaka inne i hägnen på grund av stress. Jag såg en hund springa ut mot mig harklandes med hosta. Mannen som städade på insidan hade sprutat honom med en kraftig vattenstråle rakt i ansiktet.

Jag blev otroligt väl omhändertagen av Vasile under min vistelse här. Han gjorde allt för att jag skulle ha det bra. En otroligt engagerad djurälskare och en fin människa. Han har vigt sitt liv åt hundarna och deras öde. Det kändes som att han jobbade 24/7. Han berättade gladeligen om sina framtida planer för ASIPA. Vi fick bland annat besöka det nya hägnet där dom höll på att bygga för fullt, men även marken de hade köpt för att bygga sitt tredje hägn på. Det här kommer bli så bra kände jag!

Den här resan var en av de bästa jag gjort i mitt liv, och den rekommenderas starkt till alla hundälskare. Det var en fantastisk upplevelse, som innehåller både sorg och glädje, och en otrolig erfarenhet. Den 19/8 lämnade jag hägnet i tårar och med tankar om att jag måste återvända. Doften av valpbajs, kiss, jord och rengöringsmedel är något jag faktiskt saknar idag. Men den 26/10 kommer den bekanta doften tillbaka; när pälsbollen Luca sätter sina tassar på svensk mark.

Jag vill tacka Vasile, Alina, Cristina, Andra och övrig personal på ASIPA för ert fantastiska arbete! Ni alla har ett hjärta av guld och ett engagemang som är svårt att finna. Ett stort tack även till Hundar söker Hem som får hela adoptionsprocessen att fungera och som håller hela hägnet igång, betalar för kastrationer och allt annat och de i föreningen som i det här arbetet lägger sin fritid på att hjälpa dessa hundar. Ni är fantastiska allihop!
Massor av kramar till er alla!
/Frida Arlemyr

Dokumentären ”Älskade smuggelhund”

Dokumentären ”Älskade smuggelhund”

Har ni också sett den omtalade dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Den skildrar en hemsk värld av valpfabriker och ledsna och besvikna människor som tagit sig an en ny livskamrat. Eftersom den här dokumentären gripit tag i många så tänkte vi informera om hur det går...

läs mer
Att vara veterinärvolontär

Att vara veterinärvolontär

Under 2 veckor i slutet av maj var jag på Hundar Söker Hems hundhägn i Cluj, Rumänien, för att hjälpa till och samtidigt få praktisk erfarenhet. Tidigare under mitt lediga år från veterinärutbildningen i Köpenhamn hade jag jobbat inom vården och varit ute på resor,...

läs mer
Att vara volontär

Att vara volontär

Egentligen började den här resan för fem år sedan när min första rumän Grasu satte sin tass på Svensk mark. Redan då förstod jag att det var något mycket speciellt med dessa hundar. Innan han kom till mig trodde jag att jag skulle lära honom allt jag kan, men det var...

läs mer