Att vara volontär

11 juli, 2019

Egentligen började den här resan för fem år sedan när min första rumän Grasu satte sin tass på
Svensk mark. Redan då förstod jag att det var något mycket speciellt med dessa hundar. Innan
han kom till mig trodde jag att jag skulle lära honom allt jag kan, men det var han som lärde mig
massor genom livet. Inte bara om kommunikation och hund utan om mig själv. Där såddes ett frö
om att jag vill ge tillbaks för det bästa jag fått i livet, och nu när Grasu kommit till sin rätt hemma i
Sverige och jag var redo att lämna honom en vecka med världens bästa sambo, då var det inget
att fundera över. Det var dags att åka till Rumänien och ge tillbaka för det jag fått, så när
jag i våras började följa hundar söker hem på facebook och såg att dom hade lagt ut ett inlägg om
att de sökte volontärer så ringde jag min bästa vän Elvira (Grasus gudmor) och sa det är dags nu,
så vi tog kontakt med Fanny på Hundar söker Hem och visade vårt intresse för att åka.

På midsommarafton bar det i väg, vi startade tidig morgon med flygbuss i från Norrköping till
Arlanda för att där ifrån ta flyget till Cluj-Napoca. Vi hade fått instruktioner att en man vid namn
Vasile skulle möta upp oss där och köra oss vidare till hotellet. Det var med viss nervositet vi klev
av flyget , dels för att vi skulle möta upp någon som vi faktiskt inte riktigt visste vem det var (tänk
om det skulle bli stelt!!!) men också för att vi börjat fråga oss själva vad vi egentligen skulle möta den här
veckan. Men vi hade inte behövs vara oroliga alls, när vi klev ut på flygplatsen möttes vi av en man,
med ett stort leende och en mobil viftandes i luften, på mobilen hade han skrivit HUNDAR , och vi
visste direkt – där är vår man. Hjärtligare och trevligare karl får man leta efter, och han älskar
hundar. Vad kan gå fel? Och stelt blev det inte!

Vasile skulle köra oss till hotellet där vi skulle bo under veckan, men innan vi for ditt så gjorde vi en
avstickare till en Pata Rãt som låg lite i utkanten av själva stan. Byn är i princip uppbyggd på
en stor soptipp och både människor och hundar lever under väldigt trasiga förhållanden. Anledning
till att vi åkte dit var för att många av Hundar söker Hems hundar faktiskt kommer därifrån. Och
hundar såg vi, 1 hund 2 hundar 3 hundar och på den vägen fortsatte det. Med tungt hjärta åkte vi
vidare till hotellet för att checka, äta och sova för att orka med den stora morgondagen som skulle
omfamna oss med hundar, en skadad kråka , en ponny men framför allt en gäng eldsjälar som på
riktigt viger sitt liv för dessa underbara hundar.

Väckarklockan ringde nästa morgon och vi flög upp i sängen för att snabbt klä oss och gå ner och äta frukost,
bästa Vasile skulle hämta upp oss för att köra oss till hägnet första dagen för att vi skulle lära oss
vägen dit. När vi kom till de stora grindarna som omslöt själva hägnet stannade vi för att låsa upp
ett stort hänglås , ett hänglås som dels sitter där för hundarnas säkerhet men också för att hålla
människor som vill stjäla stål utanför. När vi gick in genom grindarna mötes vi av ett
öronbedövande ljud av 120 hundskall. Och jag ska vara ärlig, det var lite läskigt. Vi gick genom
några gångar med olika Shelter, en del av hundarna satt två och två, en del tre och tre och somliga
var större grupper. Nyfikna ögon och blöta nosar trängde genom de olika gallrerna och ett fåtal
hundar drog sig undan in i sina kojor. Vi gick in i köket som är en ganska central del av hägnet och
fick hälsa på en kvinna vid namn Cristina som jobbar på hägnet dag som natt. Större djurvän får du
leta efter och Cristina var under vår vecka både en inspiration och stöttepelare. Vi hälsade även
på övrig personal bland annat Alina som även hon viger hela sitt liv åt det här. Och för henne, ska
varje hund som kan räddas räddas. Även om det inte finns plats, även om det blir tufft , men varje
individ är ett liv och räknas.

Efter en rundtur på hägnets där vi både fick se veterinärkliniken och övriga hundar så kom hägnets
veterinär Andra och presenterade sig och frågade om vi kunde ta oss an en hund som de plockat in

från gatan dagen innan. När hon släppte ut honom så var han full av stora fästingar över hela kroppen
och på bakbenet hade han ett stort sår som självläkt och man såg rätt in i benet. Vi plockade fästingar
samtidigt som vi borstade pälsen. Och det som slog mig just där och då det var att den här hunden har
precis kommit från gatan, men ändå så var han så vänlig och man såg på ögonen att det fanns någon sorts
av tillit och när han något försiktigt la sig ner och njöt av livet och utgav en liten suck. Ja då,
då brann det till lite extra i hjärtat. Dagen fortsatte med att vi spenderade vår tid ute på rastgården
som alla hundar rastas i. För det mesta kommer de i flockar men personalen har stenkoll och är det så
att individer inte passar med varandra så ser de till att se över grupperingarna.

Alla hundar kommer ut minst tre gånger om dagen och det är ett heltidsjobb att få in och ut 120
hundar på en dag. Vi satt där hela dagen och pysslade med hundarna , lekte me de som var sugna och
bara njöt av att få dela det här med dom, att se hur de utvecklades i sitt kontaktsökande ju allt
fler gånger de kom ut och kände igen oss. Det var där och då den där första dagen ute på rastgården
som kom till att förändra mitt liv. När en av flockarna sprang ut för att rastas så travade en liten
hjulbent, hängläppad söt flicka fram till mig, satte sig brevid och la sitt huvud i mitt knä. Det var
Jasmine, och där satt vi, jag och Jasmine och bara delade en tystnad. Ni förstår säkert hur det här slutar.
Evig kärlek uppstod och Jasmine aka snöret kommer flytta hem till oss den 27 Juli. (Kan knappt vänta längre!)

Under den första dagen spenderade vi också mycket tid på 8 små valpar som kommit in bara
några dagar tidigare med sin mamma. Mamma var hemskt skick och orkade inte ta hand om sina
små bäbisar. Jag och Elvira bestämde oss för att valparna skulle vara en daglig prio under vår
vecka och mycket tid spenderades med både omvårdnad, kel och bus. Under veckan så
utvecklades som så enormt , dom blev starkare, busigare och tuffare.
Efter den här dagen i hägnet så var vi totalt slut metalt och fysiskt. Och så luktade vi bajs. MEN
det var så värt det. ( när jag kom hem saknade jag lukten av valpbajspåbyxanlukten)
Det finns så mycket att berätta om den här resan , men det är så många olika delar av den så jag
kan inte dokumentera allt för då blir det en lång roman. Men med att försöka summera första
dagen av den här veckan så speglar det egentligen hela veckan fast med olika tillfällen. Vi var där
och vi socialiserade med hundarna. Under vår vecka kom det in totalt 11 valpar plus de 8 som
fanns redan när vi kom. plus 120 hundar till, som ni förstår så var det full rulle hela dagarna. Vi fick
se både gott och ont. Vi blev smutsiga, och hotellpersonalen tyckte nog vi var bra underliga som
gick i väg på morgonen och kom hem och såg ut som kaos men med breda leenden.

Det är utan att tveka bland mina favorit dagar i livet och som berört mig på väldigt många sätt. Det
som faktiskt var jobbigast att bearbeta är att djurs värde inte står i så hög status i bland annat
Rumänien. Att en djurskyddslag inte existerar och att människor (även om vi har dårar hemma )
inte hyser samma respekt och omvårdnad som jag är van vid att se.
Att åka ifrån hägnet var tufft, trotts att jag med egna ögon sätt att de får bästa möjliga tillsyn och
omvårdnad som går efter förutsättningar. Men den där extra klappen eller eftermiddags buset , det
finns det inte alltid tid till.

Så om du funderar på om du skulle göra skillnad genom att själv åka ner som volontär- tveka inte!
Du gör skillnad och du får så mycket tillbaka, inte bara kärlek men också även kunskap!
Vill även slå ett extra slag för organisationen i stort, all kommunikation både före , under och efter
har varit beundransvärt. Vi har aldrig känt oss ensamma utan delat den här resan tillsammans med
dem där hemma. Så tack för att vi fick vara delaktiga! Både jag och Elvira vill tillbaka nästa år!
Nu måste jag verkligen sluta och gå ut med Grasugubben. Jag önskar er alla en trevlig sommar
där ute tillsammans med era pälsklingar!
Puss&Kram Nathalie

Ecarisaj eller dödshägn som vi kallar dem. Vad är det?

Vi får ofta frågan hur det fungerar på Ecarisaj - eller de som vi omnämner som dödshägn. Ecarisaj är de kommunala hägnen i Rumänien, de är skapade från myndigheters sida arbetar med att komma tillrätta med gatuhundsproblematiken. Det fungerar inte alls, utan det är...

läs mer

Boktips i hängmattan

Vid varje adoption så skickar vi med boken "Blygerhundar - så gör du din hund till en superhjälte" och det är en fenomenal bok för alla hundägare, men vi har också andra boktips och det är Per Jensens bok "Den missförstådda hunden". Tillhör du dem som tror att hundar...

läs mer

Glass i stora lass eller hur vi svalkar en hund

Med den värmebölja vi har haft under hela Maj månad så är vi många som önskar att vi kunde kyla ner våra hundar så de slipper att bara ligga flämtande i skuggan. De flesta av oss har ingen pool att svalka våra hundar i. Har vi det så kanske de inte ens vill gå i den....

läs mer