Berättelser från våra adoptörer

Berättelse från Anna-Karin Dahlkvist som adopterade en gammal hund

”Jag får så många frågor och undringar om varför vi skaffade Babben. En gammal gatuhund från Rumänien med en uppskattad ålder på 8+. Den kan ju dö vilken sekund som helst fick jag höra. Jo, visst är det så, men det var just det som fick oss att välja just en senior. Att få låta en gammal hund få leva sina sista år i total kärlek med allt vad det innebär. Att äntligen få känna värme och trygghet, aldrig somna hungrig och slippa få stryk av andra hundar just bara för att man är gammal och saktmodig. Babben anlände från Hundar söker Hem för snart 3.5 år sedan. En liten mager tanta med de mest bedårande ögon jag sett. Ett litet väsen som lyftes över i mina armar. Det var som att hålla ett litet barn i famnen. Hon satt skakade i min famn hela vägen hem och jag tror eller vet att det var då vårt starka band knöts. Väl hemma smög hon runt och nosade med svansen klistrad under magen. Vi hade ju inte en susning av vad denna äldre dam varit med om. På Hundar söker Hem visste man inget heller då man hade hittat henne på det kommunala hänget och insett att denna lilla damen inte hade det lätt. När jag satt där på golvet i köket med mina köttbullar denna första dag och hon vänder sitt lilla grånande ansikte med bedårande ögon emot mig så brast det. Lilla älskade hund! Vad i herrans namn har du varit med om och vad har du fått genomgå i ditt liv? Hur kan någon ens komma på tanken att överge dig? Blev du för gammal för att utföra arbetet eller var du helt enkelt en börda? Hon vill vara alla till lags så att det gör ont i mig. Hon besitter en vishet som är så stark att man häpnar och hon är godheten själv. De som en gång träffat denna dam frågar ALDRIG varför man skaffar en gammal fd gatuhund. De VET varför man gör det. Så Tack älskade gamla Babben för att du berikar vårt liv och Tack för att du öppnat vårt hem och våra hjärtan för framtida gamla gatuhundar för helt klart blir även nästa gatuhund en senior.”

Babben

Evelina med Madison

Evelina Ruthberg

”Jag och min make adopterade våran underbara tik från Hundar söker Hem 2016 /4/3. Vi var så klart fyllda med känslor när Hundar söker Hem ringde oss och pratade en stund sen sa ”vill ni ha henne?” Vi sa ja direkt sen hoppade vi upp och ner i soffan av lycka! Vi ville ha en familjehund som skulle uppskatta skogs promenader och agility . Medans vi väntade på stora dagen att få hämta hem henne från Arlanda så var vi med på deras facebook-grupp för oss som väntar på våran pälskling. Gemenskap var underbar och bemötandet från Hundar söker Hem var lika så. Det är väldigt proffsigt arbetat av volontärer hur dom sköter allt och hjälper dig med det du behöver hjälp med! När vi satt på ett litet café på Arlanda och väntade på henne så kunde jag knappt sitta still! Sen kom dom och en liten räv liknande vovve slänger sig i famnen med så mycket kärlek. Maddison är en familjehund rakt igenom men ingen agility vovve då hon är lite för klumpig haha men det gör oss inget alls! Vi hittar på andra saker som passar henne bättre. Det är en del jobb då hunden du får inte är rums ren och kan ha rädslor man inte vet om. Så ta det lugnt fram och få din hund att lita på dig så lägger sig allt annat på plats med tiden:)! Att adoptera Maddison var det bästa vi har gjort och vi är så tacksamma mot Hundar söker Hem som flög våran älskling rakt in i våra hjärtan.”

Linda Carlsson

”Jag adopterade Riley i slutet på juli 2016. När Riley kom till Sverige så kändes allting så självklart från första stund, som om det var meningen att vi skulle föras samman. Det som stod om Riley på Hundar söker Hems hemsida stämde verkligen klockrent med hur hon var när hon kom till Sverige. Hon anpassade sig snabbt i sitt nya hem och nya rutiner och har fungerat toppen med vuxna, barn, katter och andra hundar. All kontakt med Hundar söker Hem före, under och efter adoptionen har fungerat jättebra, allt har gått otroligt smidigt och alla har varit så otroligt hjälpsamma och trevliga. Trots en hel del fördomar från andra så kommer jag aldrig att ångra mitt beslut att adoptera Riley från Rumänien. Detta är helt enkelt det bästa jag har gjort och i framtiden kommer det definitivt bli en till hund från Hundar söker Hem.”

Linda med Riley

Millie

Julia Grönqvist

I februari för fem år sedan kom Millie till oss. Exakt vad det skulle komma att innebära, förstod jag inte då. Jag har alltid älskat hundar. Att vi skulle skaffa hund var förvisso inte tanken. Tills jag såg en bild på Millie. Av en ren slump hamnade jag på Hundar söker Hems hemsida. En vecka senare hämtade vi Millie. Jag minns hur jag stod med en påse skivade köttbullar och tänkte ”Hoppas hon tycker om mig, hoppas hon tycker om mig.” Och om hon gjorde. Denna ljuvliga lilla varelse. Som måste varit med om så fruktansvärt mycket under sitt första år i Rumänien. Exakt vad Millie råkat ut för vet jag inte, men hon är blind på ett öga, och hon var svårt skadad och har fått amputera ett bakben. Ändå, har jag aldrig behövt kämpa för att vinna hennes kärlek. Kanske är jag partisk, men jag har aldrig träffat en hund som Millie. Jag tror att det knyts ett band utöver det vanliga. Ni andra som adopterat, vet att när man möter sin hunds blick, så vet den. Det finns ingen som är så tacksam som en hund som levt på gatan och blivit inplockad i värmen. Så många gånger människor sagt till mig att det är tur att Millie har oss, att vi är fina som tog emot henne. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Samma vecka vi fick Millie plockade jag fram dammsugaren, hon hukade sig genast, och fortsatte göra det varje gång man plockade fram en kvast, ett skohorn, en pinne… och jag förstod att hon måste ha blivit slagen. När min man (eller andra män) närmade sig henne morrade hon. Barn var hon rädd för. Idag, några år senare ser livet annorlunda ut. Hon delar numera vardag med en soon to be treåring, som för övrigt är en av hennes bästa vänner. Och ni kan ju luska ut vad det innebär att vara bästis med en treåring, lite tjuvnyp och bus ingår. Det finns inte en tillstymmelse till oro, rädsla eller ångest hos Millie idag. Hon lever det liv alla hundar förtjänar att leva – högt älskad och i en bekymmersfri vardag. Millie lever numera livet på landet i ett hus med trädgård (som hon vaktar mot inkräktare så som kaniner, fåglar, grannar eller katter, allt förutom detta går bra.) På somrarna kan hon rulla sig i sanden vid sommarstugan. Hon följer oss vart vi går, och är med oss alltid. På dagarna är hon med mig på mitt kontor, prinsessan på ärten kallar jag henne, hon har legat på en liten filt under mitt skrivbord och suckat förnöjt när jag jobbat, varje dag, i fem år. Ja, man kan väl säga att vi trivs ihop, jag och min Millie. Jag vet alldeles säkert att jag alltid kommer vilja ha hund, men jag vet också att jag aldrig kommer att hitta någon som Millie igen. Jag rekommenderar alla att adoptera en hund, inte bara för hundens skull – utan för sin egen. Livet blir så fantastisk med en gatuhund vid sin sida!