Berättelser från våra adoptörer

Ammi vilar i mattes knä

Susanne Karlsson

Den där Lördagen i Augusti när jag skulle hämta Amalia var full mitt huvud fullt av frågor, hur skulle detta gå? Skulle hon trivas? Vad hade hon i sitt bagage? Skulle jag klara av detta? Det var många tankar som virvlade i huvudet. När jag till slut kommit ner till Malmö efter en lång resa så hade jag inte kört fel en enda km och jag kom ner i god tid så jag försökte jag sova en liten stund inför min långa resa hem igen.

Så småningom så började alla samlas, där var de som skulle hämta sin nya familjemedlem och alla representanter för föreningen. Det var en spännande samling trevliga människor med troligen samma pirr i magen som jag hade och massa frågor och förväntningar. Till slut kom då äntligen transporten och pälsklingarna började ges ut till sina nya hussar och mattar, de flesta var så glada och nyfikna men också undrande, stackars krakar vilka funderingar som säkert snurrade i deras små huvuden vad händer nu? vart ska jag? får jag mitt för eviga hem? hur är mina nya människor? hur ska jag bete mej? Tänk att möta alla dessa okända människor och lastas in i en annan bil igen
Sedan började den långa resan hem med min nya familjemedlem, Amalia, som heter Ammi nu, först skulle vi vi lämna av en annan hund som fått lift med oss, sedan ytterligare några mil innan hemkomst. Men allt gick bara så bra, nästan lite för bra så tankarna började snurra runt hos mig och jag undrade om det verkligen kan gå så här lätt? Hur kan det vara möjligt? Jag hade väntat mej en livrädd stackare som inte visste varken ut eller in och som skulle få gå kopplad med dubbla halsband/sele i månader kanske resten av sitt liv. Men inte Ammi inte, hon var och är en trygg, social, lättlärd och på alla vis en underbar hund som efter knappt en månad i sitt nya hem går lös för det mesta tillsammans med sina fyrbenta kompisar. Hon springer som en tok i skogen, kommer på inkallning och är nog den gladaste och lyckligaste hund i världen.

Slutsatsen av att ha adopterat en gatuhund är att det är nåt av det bästa jag gjort. Bara tanken att jag har hjälpt en hund till ett lyckligt liv, det värmer i hjärtat och jag kommer att göra det igen framtiden. Jag inte så naiv att jag tror att alla hundar är lika trygga och lättsamma som min Ammi, men hur de är det blir en senare historia.

Jag vill rikta mitt varmaste tack och den största beundran till alla som gör detta fantastiska jobb med dessa utsatta hundar så de får ett bra och drägligt liv, jag älskar er till månen och tillbaka! Kämpa på Hundar söker Hem, ni får all eloge och stöttning från mej för ni gör ett sånt fantastiskt jobb så ni anar inte!

Varma kramar från Susanne och en lycklig Ammi

Kristina Winck

Jag har länge vetat att när det var dags att skaffa ny hund så skulle jag adoptera. Det finns så många hundar som behöver ett tryggt hem. För mig har det aldrig spelat någon roll varifrån hunden kommer, så från vilken organisation jag skulle adoptera hade jag inte bestämt utan började titta på de organisationer jag kände till sedan tidigare. Jag tittade på flera olika organisationer, både svenska, rumänska och irländska. Första gången fastnade jag för en hund som hette Satelit och fanns på Hundar söker hem. Han var en hund som på beskrivningen verkade vara som klippt och skuren för mig. Under flera veckor funderade jag vidare och varje gång jag var inne på hemsidan så var det Satelit jag fastnade för och till slut skickade jag in en intresseanmälan. När jag blivit uppringd av organisationen och intervjuat mig så bekräftades bokningen och jag såg Satelit flyttas över till listan med bokade hundar. Vilken fantastisk känsla det var! Tiden sniglade sig verkligen fram till dess han skulle komma hem. Satelit var en mycket skygg och rädd hund men jag hade till 100% bestämt mig för Satelit och jag var beredd att ta den tid det skulle ta, jag vigde semestern åt att stanna hemma med honom, och jag såg 6-12 månaders jobb med att få honom trygg med allt vad det innebär i form av att socialisera och miljöträna. Jag visste att det var långt ifrån en färdig hund som skulle komma.

Efter vad som kändes som en lång väntan så kom till slut äntligen dagen för hämtning! Jag trampade nästan upp spår i lägenheten innan det var dags att köra till Malmö. När transporten kom fick jag fick vänta till sist innan Satelit kom ut. Precis som de sagt var han en mycket skygg ung kille som drog sig undan direkt. Jag satt på huk med ryggen mot honom och sträckte bak min hand som han försiktigt nosade på innan han snabbt backade undan igen. Chaufförerna hjälpte till att lasta in honom i buren i bilen, där han under hemfärden var stressad, och jag och min vän gjorde upp en plan för hur vi skulle få ut honom ur bilen och in i lägenheten på ett så lugnt sätt som möjligt för honom. Tji fick vi. Han skötte det helt själv. hoppade elegant ut ur bilen, tog själv en försiktig kontakt med oss och började nosa runt lite på gräsmattan utanför det som nu var hans nya hem.

Det har inte varit helt enkelt, men det var inte heller fullt så problematiskt som jag hade föreställt mig. Men han var rädd. Jätterädd. Såg vi andra människor och hundar på långt håll så stack han svansen mellan benen, kröp ihop till en liten boll och sprang åt andra hållet. Han kissade bara en gång per dygn, först bara i trädgården och sedan på gräsmattan utanför där vi gick samma runda flera gånger om dagen. Efter ca en vecka kom min kontaktperson Eva på besök med sina hundar som hjälpte Nimbus till rätta, och efter det fungerade kisseriet som det skulle. Men han var också livrädd för min pappa, att åka bil, gå i trapphuset, gå i skogen, bada … ja, i stort sett det mesta. Men denne modige kille växte dag för dag. Vi tränade lite, vilade lite, tränade, och vilade igen. Vi två hängde konstant ihop hela semestern. Vi träffade också vår fantastiska kontaktperson och hennes hundar flera gånger som stöttade i jobbiga situationer eftersom hjälpen från en annan säkrare hund ger enormt mycket när den hjälper till och visar att något inte är farligt. Satelit (numera Nimbus) har nu, ca 7 veckor efter ankomst vuxit enormt mycket mer än jag trott att han skulle göra på den här korta tiden. Visst finns det mer att jobba på men han har övervunnit så många rädslor, och i skrivande stund håller han också på att skolas in på dagis. Han är lite osäker inför detta nya, men än så länge går även detta bättre an jag först vågat hoppas på. Nimbus är en underbar, nyfiken och ganska busig kille och jag ångrar inte en sekund att jag vågade ge honom chansen!

Kristina och Nimbus

Millie

Julia Grönqvist

I februari för fem år sedan kom Millie till oss. Exakt vad det skulle komma att innebära, förstod jag inte då. Jag har alltid älskat hundar. Att vi skulle skaffa hund var förvisso inte tanken. Tills jag såg en bild på Millie. Av en ren slump hamnade jag på Hundar söker Hems hemsida. En vecka senare hämtade vi Millie. Jag minns hur jag stod med en påse skivade köttbullar och tänkte ”Hoppas hon tycker om mig, hoppas hon tycker om mig.” Och om hon gjorde. Denna ljuvliga lilla varelse. Som måste varit med om så fruktansvärt mycket under sitt första år i Rumänien. Exakt vad Millie råkat ut för vet jag inte, men hon är blind på ett öga, och hon var svårt skadad och har fått amputera ett bakben. Ändå, har jag aldrig behövt kämpa för att vinna hennes kärlek. Kanske är jag partisk, men jag har aldrig träffat en hund som Millie. Jag tror att det knyts ett band utöver det vanliga. Ni andra som adopterat, vet att när man möter sin hunds blick, så vet den. Det finns ingen som är så tacksam som en hund som levt på gatan och blivit inplockad i värmen. Så många gånger människor sagt till mig att det är tur att Millie har oss, att vi är fina som tog emot henne. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Samma vecka vi fick Millie plockade jag fram dammsugaren, hon hukade sig genast, och fortsatte göra det varje gång man plockade fram en kvast, ett skohorn, en pinne… och jag förstod att hon måste ha blivit slagen. När min man (eller andra män) närmade sig henne morrade hon. Barn var hon rädd för. Idag, några år senare ser livet annorlunda ut. Hon delar numera vardag med en soon to be treåring, som för övrigt är en av hennes bästa vänner. Och ni kan ju luska ut vad det innebär att vara bästis med en treåring, lite tjuvnyp och bus ingår. Det finns inte en tillstymmelse till oro, rädsla eller ångest hos Millie idag. Hon lever det liv alla hundar förtjänar att leva – högt älskad och i en bekymmersfri vardag. Millie lever numera livet på landet i ett hus med trädgård (som hon vaktar mot inkräktare så som kaniner, fåglar, grannar eller katter, allt förutom detta går bra.) På somrarna kan hon rulla sig i sanden vid sommarstugan. Hon följer oss vart vi går, och är med oss alltid. På dagarna är hon med mig på mitt kontor, prinsessan på ärten kallar jag henne, hon har legat på en liten filt under mitt skrivbord och suckat förnöjt när jag jobbat, varje dag, i fem år. Ja, man kan väl säga att vi trivs ihop, jag och min Millie. Jag vet alldeles säkert att jag alltid kommer vilja ha hund, men jag vet också att jag aldrig kommer att hitta någon som Millie igen. Jag rekommenderar alla att adoptera en hund, inte bara för hundens skull – utan för sin egen. Livet blir så fantastisk med en gatuhund vid sin sida!

Linda Carlsson

”Jag adopterade Riley i slutet på juli 2016. När Riley kom till Sverige så kändes allting så självklart från första stund, som om det var meningen att vi skulle föras samman. Det som stod om Riley på Hundar söker Hems hemsida stämde verkligen klockrent med hur hon var när hon kom till Sverige. Hon anpassade sig snabbt i sitt nya hem och nya rutiner och har fungerat toppen med vuxna, barn, katter och andra hundar. All kontakt med Hundar söker Hem före, under och efter adoptionen har fungerat jättebra, allt har gått otroligt smidigt och alla har varit så otroligt hjälpsamma och trevliga. Trots en hel del fördomar från andra så kommer jag aldrig att ångra mitt beslut att adoptera Riley från Rumänien. Detta är helt enkelt det bästa jag har gjort och i framtiden kommer det definitivt bli en till hund från Hundar söker Hem.”

Linda med Riley

Evelina med Madison

Evelina Ruthberg

”Jag och min make adopterade våran underbara tik från Hundar söker Hem 2016 /4/3. Vi var så klart fyllda med känslor när Hundar söker Hem ringde oss och pratade en stund sen sa ”vill ni ha henne?” Vi sa ja direkt sen hoppade vi upp och ner i soffan av lycka! Vi ville ha en familjehund som skulle uppskatta skogs promenader och agility . Medans vi väntade på stora dagen att få hämta hem henne från Arlanda så var vi med på deras facebook-grupp för oss som väntar på våran pälskling. Gemenskap var underbar och bemötandet från Hundar söker Hem var lika så. Det är väldigt proffsigt arbetat av volontärer hur dom sköter allt och hjälper dig med det du behöver hjälp med! När vi satt på ett litet café på Arlanda och väntade på henne så kunde jag knappt sitta still! Sen kom dom och en liten räv liknande vovve slänger sig i famnen med så mycket kärlek. Maddison är en familjehund rakt igenom men ingen agility vovve då hon är lite för klumpig haha men det gör oss inget alls! Vi hittar på andra saker som passar henne bättre. Det är en del jobb då hunden du får inte är rums ren och kan ha rädslor man inte vet om. Så ta det lugnt fram och få din hund att lita på dig så lägger sig allt annat på plats med tiden:)! Att adoptera Maddison var det bästa vi har gjort och vi är så tacksamma mot Hundar söker Hem som flög våran älskling rakt in i våra hjärtan.”

Berättelse från Anna-Karin Dahlkvist som adopterade en gammal hund

”Jag får så många frågor och undringar om varför vi skaffade Babben. En gammal gatuhund från Rumänien med en uppskattad ålder på 8+. Den kan ju dö vilken sekund som helst fick jag höra. Jo, visst är det så, men det var just det som fick oss att välja just en senior. Att få låta en gammal hund få leva sina sista år i total kärlek med allt vad det innebär. Att äntligen få känna värme och trygghet, aldrig somna hungrig och slippa få stryk av andra hundar just bara för att man är gammal och saktmodig. Babben anlände från Hundar söker Hem för snart 3.5 år sedan. En liten mager tanta med de mest bedårande ögon jag sett. Ett litet väsen som lyftes över i mina armar. Det var som att hålla ett litet barn i famnen. Hon satt skakade i min famn hela vägen hem och jag tror eller vet att det var då vårt starka band knöts. Väl hemma smög hon runt och nosade med svansen klistrad under magen. Vi hade ju inte en susning av vad denna äldre dam varit med om. På Hundar söker Hem visste man inget heller då man hade hittat henne på det kommunala hänget och insett att denna lilla damen inte hade det lätt. När jag satt där på golvet i köket med mina köttbullar denna första dag och hon vänder sitt lilla grånande ansikte med bedårande ögon emot mig så brast det. Lilla älskade hund! Vad i herrans namn har du varit med om och vad har du fått genomgå i ditt liv? Hur kan någon ens komma på tanken att överge dig? Blev du för gammal för att utföra arbetet eller var du helt enkelt en börda? Hon vill vara alla till lags så att det gör ont i mig. Hon besitter en vishet som är så stark att man häpnar och hon är godheten själv. De som en gång träffat denna dam frågar ALDRIG varför man skaffar en gammal fd gatuhund. De VET varför man gör det. Så Tack älskade gamla Babben för att du berikar vårt liv och Tack för att du öppnat vårt hem och våra hjärtan för framtida gamla gatuhundar för helt klart blir även nästa gatuhund en senior.”

Babben