Resan till Rumänien

16 september, 2017

I Augusti så åkte jag och Elsa ner till Cluj i Rumänien för egna pengar. Vi bodde hemma hos Corina, det är Corina som hjälper oss med fotografier på hundarna när hon har en stund över. Corinas hjärta brinner för de hemlösa katterna så självklart bor det en hel drös med rescue-katter hemma hos henne, och varje kväll när vi utmattade snubblade in och stupade raklånga ner i sängen så somnade vi till en serenad av mjauande från katter som helst av allt ville komma in och sova i vårt rum.

Men vi var där för hundarna och otåligt rusade jag och Elsa upp tidigt på morgnarna för att kunna komma till hundarna så fort vi bara kunde. ASIPA som är vårt hägn ligger precis i utkanten av Cluj i Suceagu i ett stort privatägt hus. Hela den stora tomten är fylld av hägn för hundarna, och ingen yta i det gigantiska huset är för något annat än hundar. Köket är förvandlat till en liten veterinärmottagning och inte ens sovrummet är fritt från hundar för där bor alla småhundar, och de hundar som kräver särskild uppsikt, och såklart Vasiles egen kelgris Bobby som med det allra sötaste underbett springer omkring och domderar med alla de andra hundarna. I sovrummet har de också några monitorer som hela tiden visar film från de olika övervakningskamerorna. De har dem för att se att inget händer hundarna ute i hägnen för många människor vill hundarna illa och det har förekommit i olika hägn att de bryter upp staketen och släpper ut hundarna eller slänger över förgiftad mat, och Vasile och Alina tar inga risker. Som de bor nu är inte hållbart i längden, för tänk dig själv att bo med runt 80-100 hundar hemma, men det är som det är i väntan på att kunna bygga upp det nya hägnet en bit utanför Cluj. Vi kommer att hjälpa dem att samla ihop pengar för att bygga detta och kommer att dra igång en kampanj under hösten 2017.

Då har ni bilden klar för er hur det ser ut där, och ni kan ju bara tänka er vilket liv det är när man kommer. Bakom varje hägn står hundar som hoppar mot gallret, skäller och gnyr i hopp om att man ska stanna och ge just hen den uppmärksamhet som hen så hett längtar efter. Det skär i hjärtat att gå förbi för att kanske gå till nästa hund istället i hägnet bredvid. En av de hundar vi besökte var vackra Zelda som plockades upp efter ett nödsamtal från en boende i Cluj. Zelda bodde bakom några stora hyreshus med sina nio valpar. ASIPA ryckte ut efter samtalet och åkte dit för att finna att mirakulöst nog så levde alla nio valparna, och lika mirakulöst så var de alla friska och tultade runt alldeles omedvetna om vilken värld de hade fötts in i. Zelda däremot var bara skinn och ben där hon stod alldeles lugn och stilla och tittade på hur hennes valpar lastades in i transportburar. Hon följde med Vasile utan några protester och fick flytta in i ett nystädat hägn. Vi kom på besök ganska snart efter detta och Zelda var fortfarande mager, men en alldeles underbar hund som tittade på oss med ögon som brunnar fyllda av visdom. Under tiden hon slukade ett av dagens mål så satt vi ner och lät alla hennes valpar klättra över oss, tugga på våra kläder, fingrar och allt annat de kom åt men sen fick hon nog, skuffade undan några av valparna och ville själv få ta del av våra smekningar och öronkliande.

Det finns många händelser och många hundar som äter sig in hjärtat och själen på en när man kommer dit och jag kan inte återge dem alla, men det var en sen eftermiddag som jag ändå måste få berätta om eftersom, den till skillnad från flera andra har ett fint slut. Dagen hade varit dammig och stekande het och vi hade varit med och hjälpt till med att göra våra hundar klara för avfärd till Sverige, vinkat av dem och sedan åkt ut och titta på ett romskt läger beläget runt Clujs soptipp som Vasile ville visa oss för där är behoven enorma för de hundar som toviga och magra letar mat bland soporna. Som ni förstår hade vi gråtit både av glädje för hundarna vi vinkat av som snart skulle möta kärleken, och av sorg över så många andra hundöden. Vi var helt enkelt känslomässiga vrak när vi vid femtiden på eftermiddagen kom på att vi inte hade ätit något under hela dagen så vi åkte ner till ett litet vägpensionat nära hägnet för att äta lite. Vi blev stående på parkeringen där vi såg en liten svart skygg hund som flämtade i skuggan där den låg för att bevaka om någon på uteserveringen kanske skulle tappa något ätbart på marken. En kypare kom ut bärandes på en bricka på två glas med vatten, han tyckte synd om oss där vi stod i den stekande hettan och ville ge oss lite vatten att dricka. Vi var ju ett par udda fåglar bland alla fint klädda människor där vi stod smutsiga, svettiga och med tassavtryck över allt. Kyparen berättade för oss att hunden ofta stal mat från borden och att han vore väldigt glad om vi kunde fånga den då den störde gästerna. Vi lockade och lockade med godis men hunden vågade inte gå fram till oss, den hade uppenbarligen lärt sig att människor inte är att lita på. Vid en annan sida av parkeringen stod det en liten hundkoja där den allra vackraste lilla hunden satt fast i en grov kedja. Inget hus i närheten, ingen som verkade äga henne men där satt hon i sin korta kedja dag som natt. Runt hennes lilla hus var det en upptrampad stig där hon nött bort allt gräs när hon gått runt för att söka skydd från solen. Elsa gick fram till henne och hon slängde sig över Elsa och överröste henne med kyssar. Hos henne fanns ingen rädsla, och när Elsa gråtandes över hennes öde försökte ge henne godis så struntade hon i det för allt hon ville ha var närhet. När vi till slut måste gå därifrån så använde hon sina tassar för att krama om Elsas ben i ett desperat försökt att hålla kvar henne. Ni kan ju förstå hur tårarna rann på oss båda. Vi vet ju att dessa hundars öde delas med miljoner andra hundar men när man tittar in i deras ögon och ser vad vi människor har gjort så är det som något går sönder inom en. Både jag och Elsa lovade båda dessa hundar att vi skulle ändra deras öde, men det var inget vi kunde göra där och då. Men två veckor efter vi kommit hem fick vi meddelande från Vasile och Alina. Den svarta lilla hunden som vi raskt döpte till Harlie hade de fångat med en matfälla, och den kedjade hunden hade de lyckats övertala ägaren att ge till dem, han hade muttrat något om galna svenskar när de hade berättat att vi ville ha den. Hon heter nu Lupe och fick bara för några dagar sedan en ny familj som hon ska få möta i oktober. Harlie vars päls var full av fästingar, loppor och tovor fick de raka ner, och ingen har ännu visat något intresse för henne. Men snart så hoppas vi att någon också ger henne en andra chans.
//Fanny

Att vara en ledare

Att vara ledare för sin hund innebär fortfarande för många att dominera sin hund. En del av oss som är lite äldre har fått höra många varningar som att hunden inte får äta före oss människor, hunden ska inte gå framför oss eller om hunden morrar eller visa tänderna...

läs mer

Ny logotype

Som ni ser så har vi både ny färgsättning och ny logotype. Det finns en lång förklaring till bytet men då den väckt ont blod så har vi tagit bort den. Vi tycker att den nya loggan är både fräsch och färgsättningen på sidan är jättefin, och vi hoppas att du tycker som...

läs mer

Vi vill mer

Man vill alltid, alltid mer. Vi hjälper hundar i Rumänien oavsett ålder eller eventuellt handikapp, vi går inte efter hur söta eller lättadopterade vi tror att de är, utan blir vi tillfrågade om vi kan ta en hund i nöd så gör vi alltid det så länge pengarna räcker...

läs mer